NyponStina

Jag har alltid inbillat mig att jag är en självsäker, relativt stark tjej som litar på att jag är bra. Jag har inga problem med att prata inför folk, jag är trygg i vem jag är och bjuder gärna på mig själv. Jag har ett gott självförtroende och i många stunder även en bra självkänsla.

Men så ibland når det ifatt, det som man känner och vet att man inte är speciellt bra på. Eller gör en nervös, osäker och liten. Det värsta är när det kommer utan förvarning, när man från ena sekunden till den andra förlorar sig själv totalt och står helt blottad. Många gånger finner man sig trots allt, lite knagligt men ändå, man klarar det.

Idag var en sådan dag då jag inte fann mig. På bara några sekunder föll jag, självförtroende och det jag kallat självkänsla bara rasade och kvar fanns ingenting som kunde hjälpa mig. Jag kom ingenstans och det blev bara värre.

Kvar i mig finns nu en känsla av skam. Jag skäms för att jag... ja vaddå?

Har jag gjort fel? Nej

Har jag sårat någon? Nej

Har jag gjort mig själv illa? Nej

Jag har helt enkelt bara träffat min största skräck och blivit så rädd att jag tappat fattningen. Och alla blir väl rädda ibland. Och ingenting kan egentligen hända.

Nu finns bara några saker kvar att göra. Först måste jag släppa dagens händelse, jag kan inte göra det ogjort och behöver inte ägna det en tanke. Som ett andra steg måste jag göra om, och göra rätt. Jag behöver inte vara briljant, men jag kan göra ett försök och det är ett steg i rätt riktning.